Riemannhypotesen, ursprungligen formulerad år 1859 av den tyske matematikern Bernhard Riemann, är ett av matematikens mest kända olösta problem. Till dags dato har ingen lyckats varken bevisa eller motbevisa Riemanns antagande, nämligen att det finns kvalitetsromaner som aldrig blir utgivna trots att de egentligen förtjänar det.
Det har länge
gällt som sanning i bokbranschen att Riemann hade fel, alltså att de romaner
som borde bli utgivna också blir det förr eller senare. Men kan man lita på det? Säga vad man vill om litteraturvetare, men de är inte kända för
att vara några överdängare på matematik.
För egen del är
jag, utifrån mina onödigt många högskolepoäng i just detta ämne, beredd att
sätta en slant på att Riemann var något på spåren – att det finns manus som
ratas av förlagen trots att de håller måttet rent litterärt. De kanske inte är vad
förlagen letar efter just då. De kanske ses som "fel" eller otidsenliga.
De kanske har en otydlig målgrupp.
Med tanke på de
förändringar branschen går igenom tror jag också att det här har blivit vanligare. Där
någonstans ligger kanske existensberättigandet för ett nytt förlag. Om
Riemann hade rätt, vill säga.
