Storleken har betydelse

Jag har i dagarna läst "Skilda världar – Kvalitetslitteraturens villkor i Sverige idag", en rapport från 2022 utgiven av Förläggareföreningen. Den kan laddas ner här.

Man får bland annat lära sig att de medelstora förlagen är utrotningshotade medan de små hankar sig fram. Bäst klarar sig inte oväntat de stora förlagen och förlagsgrupperna, alltså Bonniers, Norstedts och Natur & Kultur. Inte minst skiljer det sig i fråga om möjligheten att nå ut i olika sälj- och marknadsföringskanaler. Böcker som ges ut på de stora förlagen får också betydligt mer uppmärksamhet i media, i form av exempelvis recensioner och författarintervjuer.

Givet detta kan man fråga sig varför så många väljer att starta ett litet förlag. Det verkar ju långt bättre att starta ett stort förlag.

Ärlighet varar längst

Det är lika bra att erkänna att jag delvis har själviska orsaker till att vilja starta bokförlag. Mitt senaste manus har nu refuserats av fem förlag (and counting). Må deras bokmässomontrar falla ned över deras huvuden!

Med ett eget förlag kan jag äntligen få något utgivet. Det gäller bara att anställa en riktig ja-sägare till redaktör.

Men Magnus, invänder nu vän av sans och måtta. Egenutgivning är ju så enkelt nuförtiden. Kan du inte nöja dig med det, snarare än att dra igång ett helt förlag med allt vad det innebär?

Ja, det kan man fråga sig. Vilket är precis vad den här bloggen är till för.

Med vanvettet i behåll

Förutom humor och hittepå får god litteratur gärna innehålla en smula dårskap.

Det kan röra sig om överdrifter, absurdismer, galenskap, besatthet, om vanvettig kärlek eller vansinnets mörker. Det kan gälla komedi eller tragedi. Men utan en hälsosam dos vanvett blir det ofta slätstruket och tråkigt.

Dessutom måste man ju vara lite galen för att skriva en roman (eller starta ett förlag, för den delen) så förutsättningarna borde vara goda. Men tyvärr verkar svenska författare ofta vara galna på ett litterärt sett ointressant vis.

August Strindberg är ett talande exempel. Vad hjälper det att ens eld är den största i Sverige om resultatet är en lång rad fruktansvärt tråkiga romaner?

Så mycket kan jag säga om mitt eventuella förlag att om Strindberg skickar in ett manus kommer han att få tillbaka det med vändande e-post. 

Vikten av desinformation

Måste allt som står i en roman vara sant, frågar sig Sara Cavallin i en text i lördagens DN. Det känns lite sorgligt att frågan ens behöver ställas.

Problemet med svensk skönlitteratur i dag är inte att den ligger för långt ifrån sanningen. Problemet är snarare att många författare verkar ha förtvivlat svårt att frigöra sig från det sanna och det självupplevda – att hitta på, som det också kallas.

Ta till exempel Carl-Johan Vallgrens aktuella roman "Din tid kommer", som helt utspelar sig i väntrummet hos tandläkaren. Att över 345 sidor få ta del av Vallgrens bekymmer över sin molande visdomstand, och hans förströdda iakttagelser kring de andra väntande, är inte vad jag skulle kalla en storartad läsupplevelse.

En plan så god som någon

Jag tänker mig ett allmänutgivande förlag med fokus på romaner. Ingen underhållningslitteratur av enklare slag. Inga avancerade formexperiment. Konventionellt berättade, välskrivna romaner, helt enkelt.

Och så förstås mina egna romaner, välskrivna eller ej.

Vad mer kan sägas? Tja, humor är en underskattad ingrediens i svensk prosa.  Uppväxtskildringar är ett bedrövligt otyg. Så kallade angelägna ämnen får mig att osäkra min revolver.

Alla inskickade manus kommer att mätas mot "Mästaren och Margarita" och befinnas ovärdiga.

Ännu ett virus att oroa sig för

Jag har fått en släng av den så kallade förlagssjukan, vilken yttrar sig genom nästäppa, snuva och återkommande tankar på att starta ett bokförlag. Snörvlande och snorande ligger jag på soffan och grubblar. "Ta en allergitablett" väser min fru, helt utan förståelse för de själsliga våndor en medelålders man kan drabbas av.

Behövs det verkligen ett till förlag, kan man fråga sig. Någon framtidsbransch är det väl knappast. Lägg till detta att jag har noll erfarenhet av förlagsverksamhet.

Men varför låta sig hejdas av såna detaljer?