De första hundra dagarna

Så här drygt 100 dagar efter föregående inlägg kan man konstatera att Trump fått betydligt mer uträttat än vad jag kan skryta med. Men, jag har åtminstone inte raserat den globala världsordningen, underminerat rättsstaten och ställt till det i största allmänhet. Ibland är det bäst att skynda långsamt.

A golden age for svensk skönlitteratur

Det kom lite annat emellan, men nu finns en rudimentär hemsida för Vanvett förlag. Och därmed får väl även förlaget sägas finnas.

Amerikanska presidentinstallationer i all ära – detta är ju långt mer epokgörande.

Vad jag har och vad jag behöver

Sakta men säkert faller bitarna på plats. Jag har nu ett aktiebolag, bankkonto, domännamn, mailadresser med mera. En enkel hemsida är på gång. Sedan är det bara att öppna dammluckorna och låta sig översköljas av en störtflod av manus. Eller om det blir en rännil, vi får väl se.

Två-tre riktigt bra manus behövs nog för att få bollen i rullning. Det är svårt att göra en ordentlig satsning, redaktionellt och PR-mässigt, med mindre än så. Om störtfloden uteblir kanske den får hjälpas på traven med en manustävling eller liknande. Svenska folket får mangrant leta igenom byrålådorna efter bortglömda och oläsbara romanförsök.

En partner in crime kunde jag också behöva – gärna någon med förlagserfarenhet. Nog för att jag är märkvärdigt bra på nästan allt jag företar mig, men man ska inte underskatta vikten av sådant som kunskap och verklighetskontakt.

Den som råkar kunna bidra med det ena eller det andra får gärna höra av sig! Adressen är startaellerinte [at] gmail.com.

Riemannhypotesen

Riemannhypotesen, ursprungligen formulerad år 1859 av den tyske matematikern Bernhard Riemann, är ett av matematikens mest kända olösta problem. Till dags dato har ingen lyckats varken bevisa eller motbevisa Riemanns antagande, nämligen att det finns kvalitetsromaner som aldrig blir utgivna trots att de egentligen förtjänar det.

Det har länge gällt som sanning i bokbranschen att Riemann hade fel, alltså att de romaner som borde bli utgivna också blir det förr eller senare. Men kan man lita på det? Säga vad man vill om litteraturvetare, men de är inte kända för att vara några överdängare på matematik.

För egen del är jag, utifrån mina onödigt många högskolepoäng i just detta ämne, beredd att sätta en slant på att Riemann var något på spåren – att det finns manus som ratas av förlagen trots att de håller måttet rent litterärt. De kanske inte är vad förlagen letar efter just då. De kanske ses som "fel" eller otidsenliga. De kanske har en otydlig målgrupp.

Med tanke på de förändringar branschen går igenom tror jag också att det här har blivit vanligare. Där någonstans ligger kanske existensberättigandet för ett nytt förlag. Om Riemann hade rätt, vill säga.

 

Eftertankens kranka blekhet

Hemma igen efter mitt livs första Bokmässa. Trevligt, sympatiskt och välordnat på det hela taget. Men trångt.

I torsdags var det mycket folk men hanterbart. I fredags började det bli jobbigt. I går nöjde jag mig med ett blixtbesök för att köa (nåja) till min vän debutantens boksignering innan jag satte mig på tåget tillbaka till Stockholm.

Spanade också in Bokmässan by Night, som visade sig ha ytterst lite med litteratur att göra. En paneldebatt på temat "Har kvinnor humor?" kändes lovande, men nästan ingen kunde höra vad som sades eftersom något snille hade placerat baren och scenen precis intill varandra (trots rymliga lokaler). Vi får fortsätta sväva i ovisshet om svaret på denna viktiga fråga.

Som helhet blev resan till Göteborg ändå en påminnelse om hur många fantastiska böcker som ges ut i Sverige och hur många duktiga, hårt arbetande förlag som står bakom utgivningen. Vad kan jag ha att tillföra, förutom denna makalöst läsvärda blogg?

Tål att tänkas på.

Ett förlag kan vara värt en mässa

Mässor är ett riktigt elände. Inget kan som en halvtimmes planlöst strosande mellan montrar dränera en på livslust och energi. Minglande ska vi inte tala om.

Mot bättre vetande kommer jag ändå att åka till Bokmässan i Göteborg nästa vecka. Något borde man kunna få ut av det, utöver skoskav. Insupa atmosfären, pejla stämningen i branschen, vad vet jag. Knyta kontakter förutsätter väl att man pratar med folk så det törs jag inte hoppas på.

Skulle jag göra allvar av mina förlagsplaner är risken förstås överhängande att jag måste åka dit nästa år igen. Och nästa. Och nästa.

Jag borde kanske tänka igenom det här en gång till.

Av stofiler, för stofiler

För att undvika kommersiella framgångar tänker jag inte ge ut så kallade kändisböcker. Inte heller kommer jag att premiera ämnen som råkar vara aktuella, angelägna, trendiga eller på annat sätt rubrikvänliga. Det måste inte vara apart och ur takt med tiden. Men det får vara det.

Målgruppen i sin helhet

Vem som skrivit spelar mindre roll så länge boken är bra. Uppblåsta egon får räkna med negativ särbehandling. Följebrev som handlar mer om författaren än om verket lär hamna direkt i papperskorgen.

Målgruppen för förlagets utgivning kommer att vara personer som är oemottagliga för varje form av marknadsföring. Man ska inte göra det lätt för sig.

Min del av stan

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag tänker mig ett allmänutgivande förlag, men det är inte riktigt sant. Någon sorts nisch får man lov att karva ut åt sig. Min kommer att vara "böcker som säljer i tretton exemplar".

Jag vill ge ut svensk skönlitteratur i original. Romaner. Med lite verkshöjd. För vuxna.

Den som vill ha deckare, fantasy, romantasy och så vidare får vända sig någon annanstans. Inget ont om dessa genrer, men det ges redan ut så mycket av den varan.

Till formen ska det vara någorlunda rakt och enkelt berättat; jag är för gammal för att ha tålamod med experimentell prosa. Men viktigast är ändå innehållet. Utan en bra berättelse finns det ingen bok.

Vad som utgör en bra berättelse kan man förstås ha olika åsikter om, men varför bli förläggare om inte för att få pådyvla andra sin litterära smak?

Den som till äventyrs läser min blogg har kanske fått någon liten idé om vad jag gillar (och ogillar). Fortsättning följer.

Sommaren är kort

Sommaren är, liksom detta inlägg, kort. Hösten nalkas och något förlag har ännu inte startats.

Men plötsligt händer det, enligt uppgift.

Romantik och realism

Jag lyssnar en del på Förlagspodden med Kristoffer Lind och Lasse Winkler. Bra podd, men bilden som målas upp av den svenska bokbranschen är inte direkt uppmuntrande. Det är tuffa tider för kvalitetslitteratur – och för förlagen.

Inte oväntat förstås och jag inbillar mig inte att det är en lysande affär (eller någon affär överhuvudtaget) att ge ut romaner. Man startar inte bokförlag i dag för att tjäna pengar.

Men kan man ge ut en handfull bra böcker om året utan att förlora pengar är det alltid något. Jaså inte det heller?

Lyckligtvis har jag viss erfarenhet av att satsa pengar på verksamheter med röda siffror och tveksamma affärsmodeller. Låt oss hoppas att det kan kompensera för min totala okunskap om allt som har med förläggeri att göra.

Frågan är dock var manusen till de där bra böckerna gömmer sig någonstans, och hur man får tag i dem. Att de finns är jag rätt säker på. Ingen ska inbilla mig att alla lovande manus hittar en förläggare i Sverige i dag.

Däremot verkar många olovande manus hitta en förläggare, men det är ju en annan sak.